I vår ”programförklaring” skriver vi om personliga berättelser och hur de ofta misskrediteras som ”ogiltiga bevis” såväl av företrädare inom politiken som av Försäkringskassan.
”Vissa kallar personliga berättelser för anekdotisk bevisföring. Det påstås vara något otillförlitligt. Något som ska tas med en nypa salt. Försäkringskassan gör något liknande och kallar den sjukes berättelse för subjektiv, och behandlar den som något de måste bortse från. Inte lita på.”
Vi fick respons på just detta av en jurist på Twitter. Han skrev:
”Inom alla övriga rättsområden ser man de berördas egna berättelser med deras egna ord som särskilt goda bevismedel. Men Försäkringskassan har en slags omvänd bevisrätt där primärkällor systematiskt misstros och sekundär- och tertiärkällor värderas högt.”
Han fortsätter:
”Det intressanta är att förvaltningsdomstolarna helt köper t ex den här omvända bevisprincipen i socialmålen. Istället för att kontrollera förvaltningens beslut låter sig förvaltningsdomstolarna styras av dem i sådan grad att centrala juridiska principer underordnas myndigheterna.”
Våra ord om vår situation borde alltså tas på extra stort allvar, sett till hur rättsprocessen vanligtvis fungerar. Ändå behandlar Försäkringskassan dem som betydelselösa.
Jag förväntas presentera bevis, samtidigt som min bevisbörda underkänns bara utifrån att jag är jag. För att jag inte fungerar som normen.
Är inte detta diskriminering?
#116omdagen tar avstånd från all form av rasism och främlingsfientlighet – och alla försök att utnyttja vår kritik mot nuvarande sjukförsäkringspolitik i syfte att gynna politiska partier med sådana värderingar.
116omdagen.wordpress.com 