Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång

#116omdagen

Karin: ”Allt blev nattsvart och panik…”

Vi har tidigare talat om att långt fler än de som i slutänden får avslag på sjukpenning påverkas av Försäkringskassans striktare bedömningar. För att ni ska förstå vidden av konsekvenserna kommer vi därför också publicera några inlägg på detta tema.

Idag får ni träffa Karin som skickat in sin berättelse för att delta i aktionen #116omdagen:

(Triggervarning: Självmordstankar)

Jag ”gick in i väggen” första gången 2002. Då sjukskrevs jag efter att jag en morgon inte hittade vart jag skulle åka. Min utmattning då var total efter otaliga års ”utförsbacke” med många allvarliga symptom (bl.a. svår värk), som jag av olika orsaker tvingats uthärda och ändå fortsätta jobba och leva med. När jag till slut kollapsade så hamnade jag mellan stolarna i systemet, eftersom jag inte hade någon fast tjänst och därmed räknades som arbetslös.

Efter dryga två års sjukskrivning utan någon hjälp eller behandling, så friskskrev jag mig själv och accepterade ett långt vikariat på en friskola. Jag trodde då att jag skulle kunna ha koll på mitt mående och hålla balansen på mängden arbete och återhämtning. Det jag inte förstod var att jag hade PTSD, UMS och depression, som bara till en liten del var arbetsrelaterade. Den stora orsaken var trauma, som jag aldrig fick hjälp med eller möjlighet att bearbeta.

Åren gick och jag försörjde oss, precis som tidigare, fram genom termins- eller läsårsvikariat. För varje omstart på en ny arbetsplats, ett nytt vikariat med nytt system, nytt material etc. så mådde jag allt sämre, men jag bet ihop och visade inte någonting för någon. Livet bestod till sist bara av två saker: arbeta och sova. Något socialt liv hade jag inte.

Hösten 2017 var jag till slut i så dåligt skick att jag sökte hjälp på VC. Då hade jag väldigt svår värk och ett outsläckligt sömnbehov. Jag hade också tappat kognitiva funktioner och kände ofta inte igen vänner eller bekanta. Jag hade tappat stora delar av min läsförståelse. Jag undvek att köra bil, eftersom jag inte litade på min hjärna i trafiken. Det hände t.ex. att jag körde åt fel håll i en rondell, och efter det vågade jag inte köra annat än ner till affären.

Min läkare sjukskrev mig och gav mig smärtstillande tabletter. Hon förklarade att det var UMS jag drabbats av igen. Att jag inte förstått eller ens känt igen symptomen skrämde mig rejält. Jag hade ju trott att jag hade fått en demenssjukdom, en hjärntumör eller nåt liknande. Jag kände mig ofantligt dum.

Det gick nästan en månad utan återkoppling eller utbetalning från Försäkringskassan och julen närmade sig, så jag ringde dem. Det visade sig att jag inte hade ansökt om sjukpenning. Jag var chockerad och bestört, för det var något jag inte ens hade haft en aning om att man behövde göra. De hade ju fått ett läkarintyg. En vänlig kvinna i deras kundtjänst hjälpte mig tålmodigt att fylla i allt över telefon, medan jag gråtande gjorde som hon instruerade mig. Hon ordnade med godkänd antedatering och en snabb utbetalning, så julen löste sig ekonomiskt för mig.

Efter ett par månader med sjukpenning fick jag så ett brev från Försäkringskassan. Handläggaren meddelade mig att sjukpenning inte längre skulle betalas ut till mig, eftersom hon ansåg att jag inte var berättigad. Då var det som att det öppnade sig ett stort svart hål, som jag föll över kanten på. Försäkringskassans kovändning hade gjort att min PTSD hade utlöst en depression. Jag blev väldigt rädd för de hemska tankar och drömmar min hjärna plötsligt var kapabel till. Min läkare skrev ut antidepressiv medicin, som jag tyvärr råkade få svåra fysiska biverkningar av.

Jag blev addad i ”Nekad sjukförsäkring” – en grupp på Facebook. Av gruppen förstod jag att jag visst var berättigad till sjukpenning. Därför tog jag åter kontakt med Försäkringskassan och frågade varför jag blev nekad, när jag borde omfattas av regeländringen den 1 januari. Jag tvingades upprepa min fråga till många personer – kundtjänst, min handläggare, hennes chef och ytterligare en chef – innan jag till slut fick ett svar.

Då var det min handläggare som ringde upp och såååå vänligt berättade att jag skulle få min utbetalning inom tre dagar. Detta var förstås en stor lättnad, men det påverkade inte den depression, som jag tyvärr sjönk djupare i, eftersom medicinen inte hjälpte och gav mig svårare värk, yrsel m.m. Vid återbesöket hos min läkare, fick jag en ny medicin utskriven. Jag hann precis bara börja med den, så kom nästa dråpslag från Försäkringskassan.

Det var ett tjockt brev med många sidor text, som berättade att de tänkte dra in min sjukpenning vid dag 180. Det var som ett slag i knävecken och nacken samtidigt. Jag gick fullständigt ner för räkning. Allt blev nattsvart och panik. Plötsligt fann jag mig själv Googla ”eutanasi” och ”sms-lån”.

Det blev ett raskt bokat återbesök hos min läkare, som skrev ett nytt läkarintyg och bokade tid för mig hos hälsocentralens psykolog. Dagen efter ringde min FK-handläggare till mig med beskedet att de nu beslutat att avsluta sin kommuniceringstid med mig. Jag hade ingen aning om vad detta innebar, så hon förklarade att jag skulle få behålla min sjukpenning och att jag inte behövde skicka in några synpunkter på deras planerade avslag. Det var på försommaren och jag har haft sjukpenning sedan dess.

Min sjukskrivning löper ut den sista september, men min läkare skickade i försomras in en ansökan om en tvåårig period med sjukpenning, och denna  har FK varken behandlat eller ens bekräftat att de fått in. Jag har gjort och skickat in resultatet av det TIPPA-test jag gjorde, och jag skickade också in ett utförligt läkarutlåtande. Resultatet av TIPPA-testet var mycket nedslående för mig. Det visade att jag bara nådde upp till referensvärdet i ett enda moment – och då endast till ”medelmåttigt”. Inga andra moment var mätbara.

I november har jag varit sjukskriven ett år. Om FK inte hade agerat så som de gjorde, så hade jag varit på bättringsvägen nu. Istället är jag nu sjukare, än när jag sökte hjälp hos läkaren i fjol höst. I november kommer dessutom Försäkringskassan (om de godkänner min fortsatta sjukskrivning) att sänka min sjukpenning, eftersom jag då varit sjukskriven i 360 dagar. Detta är horribelt, anser jag, eftersom det var Försäkringskassans inhumana agerande, som utlöste min depression och därmed avsevärt försämrade min hälsa.

Min sjukpenning är redan nu låg och jag är, som ägare av bostadsrätt och bil, inte berättigad till ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Inte heller kan jag få bostadsbidrag. Hur jag ska överleva vet jag inte. Framtiden ser mörk ut. Jag har ingen aning om vad Försäkringskassan kommer att besluta, när det gäller min fortsatta sjukskrivning.

Jag är idag för sjuk för att arbeta, men jag vill få behandling och hjälp, så att jag kan få komma ut i jobb igen.

/Karin


Om du har tankar på att ta ditt liv, eller har en närstående med sådana tankar, kan du vända dig till Mind Självmordslinjen. Deras telefonlinje har öppet mellan 06 – 24 på telefonnummer 90101. Det finns också möjlighet att mejla eller chatta.
Mind Självmordslinjen
Annat stöd


Är du en av de #116omdagen? Vi publicerar gärna din berättelse!

Har du fått avslag på sjukpenning eller indrag av densamma under pågående sjukskrivning under åren 2016 – 2018? Vill du berätta om det för att människor ska förstå bättre vad ett avslag/indrag kan få för konsekvenser?

Läs mer här om hur du kan delta i aktionen #116omdagen


#116omdagen tar avstånd från all form av rasism och främlingsfientlighet – och alla försök att utnyttja vår kritik mot nuvarande sjukförsäkringspolitik i syfte att gynna politiska partier med sådana värderingar.

Annons


%d bloggare gillar detta: