Vilket år fick du avslag på sjukpenning?
2018. Min läkare sjukskrev mig året ut men försäkringskassan godkänner endast till 29 november nu nästa vecka.
Hur längre hade du varit sjukskriven när du fick avslag?
Sedan 2012
Vad vill läkaren sjukskriva dig för och i vilken omfattning?
Blandad ångest- och depressionstillstånd, ADHD, fibromyalgi, 100%
Hur försörjer du dig nu?
Jag har förhoppningsvis en utbetalning från försäkringskassan till, sen får jag söka a-kassa
Hur motiverar Försäkringskassan sitt avslag?
Försäkringskassan gick på arbetsförmågeutredningens läkare och ansåg inte att de såg några hinder för mig att jobba heltid.
Jag blev diagnostiserad med depression och ångestproblematik 2004. Då fick jag ett namn på något jag lidit av så långt bak mitt minne sträcker sig. 2005 gjorde jag en adhd utredning som visade att jag även har adhd. Då blev det klart varför jag alltid levt i omkörningsfilen i 200 km/h och varför jag agera och reagerar som jag ofta gör.
2005 insjuknar min mamma i cancer, hon fick lyfom som är ett blodcancer, men det satt som en tumör i hjärnan. Och innan hon fick denna diagnos och vilket bord hon skulle hamna på, levde vi i skräck och ovisshet. De fick bort tumören med mycket aggressiv behandling av cellgifter och strålning, som i sin tur även gjorde såpass stor skada på den friska delen av hjärnan att hon i slutändan inte kunde ta hand om sig själv och vardagsbestyren.
En kamp mot försäkringskassan om att få anhörigbidrag började och hennes man, min syster och jag blev alla nekade, då deras läkare på försäkringskassan, gick över mammas läkares inrådan och beslutade att det inte var palliativ vård, vilket är en historia för sig. Efter mycket kämpande fick vi tillslut beviljat av en privat aktör att bli personlig assistent åt mamma.
2011-2012 vårdade jag mamma som personlig assistent. Detta va både tufft och smärtsamt men samtidigt ärofyllt. Att se den mest självständiga och starkaste människa jag mött, sakta tyna bort. Att få ta hand om kvinnan som givit mig liv och tagit hand om mig på ett enormt kärleksfullt och varmt sett genom mitt liv och att nu få ge tillbaka lite utav allt det hon gav mig, den sista tiden av hennes liv, var samtidigt en ära.
2013 föddes min dotter Pixie. Jag fick i samband med förlossningen hypoterios, som det var svårt att få in rätt dos på. Att bli mamma var bitterljuvt och det tog hårt på psyket och kroppen, det ljuva var att fått den äran att bli mamma till detta lilla mirakel, samtidigt som mina tankar var hos mamma och hur hon mådde. Avståndet mellan oss var långt och innebär b.l.a resa med färja och bil, med en lite bebis och allt det innebär, var det svårt att få det att fungera smärtfritt.
Detta tärde enormt på mitt samvete och min ångest sköt i höjden och snart började min kropp att ge upp. Jag fick oförklarliga smärtor i kroppen som gjorde mig förbryllad, då prover som togs som inte påvisas några fel. Men en fantastisk läkare gav inte upp på mig och efter undersökningar och prover fick jag diagnosen fibromyalgi.
Det hade nog uppkommit från bla traumatiska händelser vilka jag haft min beskärda del av. Inte hjälper det med en adhd hjärna som fortsätter i sina 200 km/h med alla måsten, för höga kraven, viljan och alla negativa tankar om att inte räcka till. Den gav fullkomligt fan i att jag var nybliven mamma och hade ett litet barn att ta hand om, så det var en kamp mellan kroppen och hjärnan. Och givetvis var all min tid och energi hos min älskade dotter men med en rusande hjärna. På vuxenpsykiatrin satte de in strattera för att lugna hjärnan, men den hjälpte mig dessvärre inte, så olika psykofarmaka prövades för att få ner hjärnaktiviteten, men med mindre framgång.
Min mamma fick till sist flytta till ett boende, där hon vårdades av fantastisk personal, somliga som mamma själv jobbat med, då hon hela sitt liv jobbat inom långvården. Jag vet att mamma led i tystnad. Hon sa alltid: Hamnar jag här, så putta mig ut för ett stup. Samvetet och ångesten slet och rev i mig att hon hamnade där. Min rygg gav upp, den hade alltid krånglat men nu kunde jag inte lyfta min lilla dotter, benen viker sig under mig vid lyft och jag kissar ner mig, då smärtan blir för i intensiv. Det gjordes en MR på ryggen och det visade sig vara ett diskbråck, en komprimerad disk och ett ödem i sackrum.
Vissa hjälpmedel sattes in jag har en förhöjd toasits, duschpall en justerbar stol vid datorn och handtag till dammsugaren. Tiden går och lilla Rebel kommer till världen. Tre månader efter att hon föddes, orkar inte min mamma kämpa mer, hon somnar in med sin man min syster och mig vid sin sida.
Min kropp blir i allt sämre och sämre tillstånd och nya prover tas och ett prov är avvikande. Läkaren ringer mig och berättar att hematologen i Varberg vill träffa mig. Givetvis undrar jag varför, då får jag veta att det kan vara cancer. Jag har precis blivit mamma, förlorat min egen mamma och nu detta. Hos hematologen visar det sig att jag något som kallas Mgus, Monoclonal Gammopathies, ett förstadie till blodcancer. Detta drabbar oftast äldre personer runt 65-70 år. Detta kan utvecklas till myelom, som är en obotlig form av cancer, men man håller den i schakt med cellgifter och stamcellstransplantation. Jag har även fått reda på att detta kan leda till lymfom som tillslut tog min mamma ifrån mig. Som tur är, så har de noga koll på mig, så jag lämna prover var tredje månad, dock har de senaste proverna visat förhöjda värden av M-komponenten.
I allt detta börjar jag bli mer och mer aggressiv, då smärtan vissa dagar är outhärdlig och ångesten allt för stor, så mynnar allt ut i en frustration som gör mig förbannad och aggressiv. Vuxenpsykiatrin försöker hitta något läkemedel som fungerar, men många av dem ger biverkningar som gör att jag hellre är aggressiv. Tillslut sätter de in lamotrigin som iallafall tar udden av det hela. Men psyk uppföljer inte, dos justeringar upphör och jag jagar vårdinrättningar som sviker. Min behandlande läkare på Vårdcentralen beställer en Magnetröntgen på mitt huvud. Återigen utdelning, jag har ett syndrom som heter Arnold Chiari, som är en medfödd missbildning, där lillhjärnan har hamnat nere i ryggmärgskanalen. Jag träffar en neurolog som utför noggranna tester och remitterar mig vidare till neurokirurgen på Sahlgrenska.
Där får jag sex månader att fundera på om jag vill göra en icke riskfri operation, där de fixerar upp hjärnan. Magen vänder sig vid tanken på att de skall in vid hjärnan där 80% av våra funktioner sitter. Med min tur så kommer säkerligen något att gå snett.
Anledningen till att jag skriver om detta är, att för några veckor sedan genomgick jag en arbetsförmågeutredning, på begäran av försäkringskassan. Jag träffade en läkare, en sjukgymnast, en psykolog och en arbetsterapeut som skulle bedöma huruvida jag klarar av ett arbete och på vilken nivå. Sjukgymnasten, psykologen och arbetsterapeuten bedömer att jag har klara svårigheter, men läkaren går över alla dessa utlåtanden och sänker dessutom psykologens bedömning, på grund av att jag inte har bettet mig aggressivt under de 2 timmar som psykologen undersökte och utredde mig. Hon går även över utlåtandena från alla mina tidigare läkare och behandlande läkare. Hon anser att jag endast är lätt påverkad av mina sjukdomar och bedömer att jag är arbetsför. Detta grundar hon på att jag kan handla, städa, laga mat och att vi har en hund, som jag kan gå kortare promenader med, samt att jag gillar att pyssla med hantverk då ork finns och det gäller alla vardagssysslor. Så kom då domen från försäkringskassan, från och med den 29 november skall jag stå till arbetsmarknadens förfogande 100%.
Jag har sedan i våras haft en fantastisk arbetsprövningsplats, där jag har maxat mig till att komma upp i 50%. Jag har de mest förstående och fantastiska chefer och kolleger. Men så i början av oktober i år, fick jag ett brev i min digitala brevlåda, det var från min handläggare på Arbetsförmedlingen, som skrev kort: Du är nu inte längre inskriven på arbetsförmedlingen. Ingen som helst förvarning eller kommunikation där inte. Efter cirka en vecka fick jag tag på min handläggare, som endast svarar på mejl, skriver som om vi aldrig hade haft någon kontakt innan, att din arbetsprövningsplats avslutades för över en månad sedan. Inte heller där inte ett knyst om detta. Jag var även lovad lönebidraget på denna arbetsprövningsplats, men inte ett ljud till varken arbetsgivaren eller mig. Jag hade ju gått dit som vanligt under denna tiden.
Jag kontaktade försäkringskassan som sa åt mig att sluta gå dit, du är inte längre försäkrad där, om något skulle hända. Det blev dessutom ingen uppföljning av arbetsprövningsplatsen som även det var beställt från Arbetsförmedling och Försäkringskassan. Min historia är inte unik på något vis, vi är otaliga som behandlas så här och det finns de som har det tusen resor värre. Men detta måste få ett slut! Gör era röster hörda så kanske andra vågar följa efter…
/Karolin
Är du en av de #116omdagen? Vi publicerar gärna din berättelse!
Har du fått avslag på sjukpenning eller indrag av densamma under
pågående sjukskrivning under åren 2016 – 2018? Vill du berätta om det för
att människor ska förstå bättre vad ett avslag/indrag kan få för konsekvenser?
Läs mer här om hur du kan delta i aktionen #116omdagen
#116omdagen tar avstånd från all form av rasism och främlingsfientlighet – och alla försök att utnyttja vår kritik mot nuvarande sjukförsäkringspolitik i syfte att gynna politiska partier med sådana värderingar.
116omdagen.wordpress.com 