”– Om det är för att människor som borde gå på bidrag blir utförsäkrade tror jag att vi kommer se något slags upprop. Just nu är min bedömning att det inte finns någon sådan stark rörelse eller ilska som ligger och bubblar där i dag.”
Citatet ovan kommer från Statsvetaren Jenny Madestam som uttalar sig i en artikel i Metro den 20 maj, om att det går bra för Sverige och att bidragsberoendet inte varit så lågt sedan 1990. Det här satte igång en reaktion hos många och även hos oss. Självklart reagerade vi på ordvalet bidrag som säger en hel del om hur vi sjuka ska utmålas. Men även på att personen inte ser våra protester, vår ilska.
Först blev vi förbannade och tänkte fula ord, men sedan så började vi fundera kring varför inte våra ord, men andras, upplevs som ett upprop/protest och som en stark rörelse. Och vad det gör med oss om vi nekas vårt ord, vår verklighet och vår berättelse gång efter gång.
Kan det vara så enkelt, och tragiskt, att samhället idag har en norm kring vad som räknas som protest, ett upprop? En norm som kräver ett snabbt, enkelt och mer fysiskt agerande, där en demonstration kan likställas vid ett objektivt fynd för protesten. Vid avsaknaden av objektiva fynd finns inte problemet/diagnosen och kan därför avvisas.
När fynd för en stor fysisk protest kan redovisas så godtas problemet och det startar en diskussion, även medialt. Det anses nu tillräckligt bevisat att det här är något ilsket, något starkt som uttrycker sig och det ska man lyssna på och åtgärda. Operationen startar.
Men vad händer då med de där problemen som inte kan uppvisa tillräckliga objektiva fynd, enligt normen, för sin protest? Fundera på exemplet den 4e maj då det var demonstrationer utanför olika Försäkringskassekontor i landet. Det stod några tappra människor vid varje plats och protesterade mot hur illa sjukförsäkringen fungerar och de krävde åtgärder. Efteråt så startades det inga samtal, inga diskussioner eller förslag till medicinering eller en eventuell operation. Varför är det så? Var inte de objektiva fynden tillräckligt många?
Vi som är sjuka, protesterar på de sätt vi kan. Vi blir tvingade att anpassa oss efter vår förmåga som begränsas av sjukdom, nedsättning eller skada. Hade vi kunnat starta stora, välorganiserade demonstrationer eller protester, så hade vi troligen inte ansetts behöva vara sjukskrivna heller. Det finns så många fördomar kring hur det är att vara sjuk, och vad en sjuk tillåts göra. Fördomar om att kan personen gör så, då kan personen arbeta också. Fördomar som kan likställas Försäkringskassan fantasifulla tolkning av att arbetsförmåga finns när man lyckas ge sitt barn lite mellanmål eller man äntligen kan ta sig till affären för att handla eller möta en vän för fika på stan. Fördomarna kväver våra protester och därför matas fördomarna dagligen av ansvariga genom att sjukpenning och sjukersättning kallas för bidrag och vi för lata, inte tillräckligt smarta och inbillningssjuka.
Men trots avsaknaden av objektiva fynd enligt normen, och fördomarna, så protesterar vi. Men då vi är sjukskrivna av olika anledningar så begränsas våra protester till att omfatta brev till ansvariga och media, berättelser, insändare och delningar på sociala nätverk. En och annan av oss orkar och vågar utmana sjukdom och fördomar genom att berätta i media. Vi protesterar också genom att grupp efter grupp på exempelvis Facebook skapas och problemen med sjukförsäkringen och Försäkringskassan diskuteras flitigt. Nackdelen är att det är så många grupper och de är inte organiserade att samarbeta i en enhet mot allmänheten, media och riksdag. Det blir så av naturliga skäl då det tar för mycket energi och ork av den sjuke som i frustration och ilska startat gruppen. Det är dessutom ytterst få friska är med i dessa grupper. Om en fråga kommer upp att engagera sig brukar det bli lika tyst som på ett föräldramöte när det är dags att utse klassföräldrarna. Frågan som innebär att ytterligare saker skulle läggas på agendan, orken, tiden – som inte finns.
Våra protester, våra upprop, är värda att ta på allvar – oavsett om eller hur vi lyckas framvisa några objektiva fynd. Och räknas inte de fackförbund, arbetsförmedlingen, läkare, jurister, anhöriga och arbetsgivare som protesterar? Tillsammans – sammantaget – är vi en enda magnifik röst väl värd att lyssna på. En stark rörelse det slår gnistrar kring. Om man nu vågar och vill se oss, så är vi ett objekt fynd av gigantiska mått.
Om inte alla sätt att få framföra sin röst, sin protest räknas och respekteras, hur kan vi då kalla oss för en demokrati och anse oss vara ett medvetet, utvecklat och jämlikt samhälle där ingen diskrimineras?
Nu får det vara nog. Våra ord är värda att lyssnas på. Vi tänker fortsätta berätta, vi tänker fortsätta protestera. Valet är ditt om du vågar se oss eller inte. Att välja en trygg och rättssäker sjukförsäkring borde dock vara allas självklara val och inte bara för oss som protesterar idag.
Länk till artikel i Metro den 20 maj, där Jenny Madestam uttalar sig
Bild: Pixabay
Är du en av de #116omdagen ?
Har du fått avslag på sjukpenning eller indrag av densamma under pågående sjukskrivning under åren 2016 – 2019? Vill du berätta om det för att människor ska förstå bättre vad ett avslag/indrag kan få för konsekvenser? Läs mer här om hur du kan delta i aktionen #116omdagen
#116omdagen tar avstånd från all form av rasism och främlingsfientlighet – och alla försök att utnyttja vår kritik mot nuvarande sjukförsäkringspolitik i syfte att gynna politiska partier med sådana värderingar.
116omdagen.wordpress.com 