Läs om hur maken Tomas kämpar tillsammans med sin sjuka fru om att få hjälp någonstans. Frun som har bland annat utmattningssyndrom, cervikobrakialt syndrom, Recividerande depression har nekats sjukpenning av Försäkringskassan 2017, 2018 och 2019.
Har nu i många år fått stå vid sidan och se min fru bli sämre och sämre på grund av att hon inte tillåts vara sjuk, och få tid att läka för att kunna komma tillbaks till en arbetsmarknad, om än bara på max 50%. Det har nu gått så långt att läkare och specialister inte längre tror att det går att läka och att hon aldrig mer kommer kunna arbeta.
Under åren som gått har hon lagt all energi på att kliva ur sängen en dag till, få vår son till skolan och tyvärr fått handskas med Försäkringskassans krav på kompletteringar, möten, utredningar, söka jobb som inte finns, kämpa och fightas in absurdum för att Försäkringskassan menar att det finns jobb hon kan ta. Citerar Försäkringskassans beskrivningar på ett allmänt förekommande arbete ”eget rum, höj o sänkbart skrivbord, tillgång till vilrum så hon kan ta paus när och hur ofta hon behöver, inte är fysiskt, inte ställer krav på kognitiv förmåga och inte ställer krav på prestation”. Var man inte mörkrädd innan så har man blivit det med dessa formuleringar. Tack vare dessa så har min fru inte haft en krona i inkomst sedan Jan-2019.
Detta är på grund av att Försäkringskassan säger nej till sjukpenning, hon är inte tillräckligt sjuk.
Arbetsförmedlingen säger nej till hjälp eftersom hon är för sjuk.
Kommunen (försörjningsstöd) säger nej för hon är sjukskriven och tillhör då Försäkringskassan.
Där har vi en evighetscirkel som inte går att bryta om inte minst en av dessa tre instanser kliver utanför sin lilla låda och skriker ”detta är käpprätt åt helvete” och sedan vågar stå kvar utanför sin trygga lilla låda.
Att som anhörig försöka vända på något av detta är som att köra en bil in i en bergvägg och tro att bilen inte ska gå sönder. Alla hänvisar bara till lagar och regler och visar inte på någon som helst samverkan. Vi vet att det finns samverkan, men då är kravet att personen ska vara på väg mot ett arbete och det är inte min fru, därför gör ingen något alls. De vågar dessutom inte påpeka för nån annan (utanför sin egen sfär) att det är fel nånstans på vägen.
Resultatet av detta blir – ökad ohälsa för hela familjer, splittring av familjer, hemlöshet, socialt utanförskap, ökat antal självmord, ökade kostnader inom vård och kommun, ökade kostnader inom myndigheterna då de måste hantera fler omprövningar, kompletteringar och rättsprövningar, ökade kostnader i vården p.g.a ökad ohälsa o.s.v.
Vi har alltså levt på min lön i ett år och har kommit till den punkten där vi blir tvingade att sälja huset och skilja oss, skilsmässan måste till för att hon ska kunna få någon som helst hjälp, med andra ord inget vi vill men blir tvingade till för att systemet ser ut som det gör.
Det kan inte i min vildaste fantasi vara meningen att hela familjer ska kastas ut på gatan och splittras för att folk inte får va sjuka för länge, eller ges den chans till att läka och få den rehabilitering som finns innan det är för sent.
Är så trött på att kämpa varje dag och få livet att gå ihop. Har inte råd att vara ledig eller sjuk från jobbet då en halv dag innebär en räkning mindre som blir betald. Att som anhörig leva med den pressen utöver allt det andra är bara för mycket. Man har glömt hur det var att kunna planera ett besök på en restaurang, bio, eller bara ett café för en fika.
/Tomas
(En anhörig som snart gett upp, egentligen var för trött för att skriva detta och tappat tron på att det finns friska människor i politiken.)
Bild: Pixabay
116omdagen.wordpress.com 