Idag berättar en ensamstående mamma om sin son och dotter med olika diagnoser såsom ADHD, bipolär, samsjuklighet, Asperger/Adhd, EhlersDanlos syndrom som fått avslag på sina sjukpenningar 2017 och 2019.
Mor till tre vuxna barn med olika diagnoser. Hela livet har varit en uppförsbacke i motvind. Förskoletid/skoltid/fritid, en ständig kamp att få vardagen att fungera.
Jag fick gå ner i arbetstid för att stötta på skola m.m. Minimalt näst intill obefintligt med stöd och hjälp från skola/kommun/ BUP. En tuff kamp.
Idag är de vuxna, svårigheterna fortsätter och de stöd som behövs existerar inte. Efter flera år med aktivitetsersättning är nu två av mina barn av med sina ersättningar. Den tredje blir av med sitt i mars 2020.
Livet är kaotiskt. Bostadslösa, ingen inkomst. Hänvisade till den så kallade ”öppna arbetsmarknaden” som tycker att de ska sjukskriva sig. Hopplöst läge. Två vuxna barn bor hos mig.
Jag är själv sjuk i en medfödd åkomma, lever på sjukersättning och har 3000:- över när hyran och räkningar är betalda. En försöker ta sig ut i arbetsliv via privata kontakter. Nästan omöjligt att få stöd/ hjälp från kommun/ arbetsförmedling/ Försäkringskassan, hälso-/sjukvård, psykiatri mm. Omöjligt att få hjälp av personligt ombud, långa köer.
Vi är så trötta, slitna, uppgivna, platsen ”mellan stolarna” är en gastkramande limbo, den finns ingen väg in, det går bara utför. Vill skriva bättre, förklara, förtydliga, men orkar inte ens formulera det här ordentligt. Tappat ork, gnista och kämparglöd… En livstid av kamp och ett ”jädra anamma” hur länge ska man orka slåss för ett någorlunda drägligt liv för sina barn, en ensam kamp, där all ansträngning all möda inte till någon nytta.
När föräldrar, ensamstående mammor och pappor ger upp… vad händer då, finns det något ” mellan stolarna” som fångar upp de individer som inte tar sig fram, som inte mäktar med…
/Ensamma mamman
Bild: Pixabay
116omdagen.wordpress.com 