”Energin tog slut på ett brutalt sätt och det gick inte att fungera alls längre”

Vilket år fick du avslag på din sjukpenning?
2020

Hur länge hade du varit sjukskriven när du fick avslaget?
Sedan september 2015.

Vad ville läkaren sjukskriva dig för?
Utmattningsdepression

I vilken omfattning ville läkaren sjukskriva dig?
50%

Hur försörjer/försörjde du dig vid avslaget?
Jag arbetade 50% på samma arbetsplats som innan sjukskrivningen 2015. Jag hade passande arbetsuppgifter och kände att jag hade hittat en bra balans.
Nu lever jag på sparpengar och har en liten timtjänst som innebär arbete ca 8h/v. 

Hur motiverar Försäkringskassan avslaget?
Att jag kunde jobba 100% med enklare arbetsuppgifter. 

• • •

Efter att ha varit i arbetslivet i knappt fem år tog jag slut. Jag har alltid haft svårt att hitta balans och har alltid känt mig trött, orkeslös och haft litet intresse för livet i stort. Detta oavsett hur väl jag har tagit hand om mig själv. Hösten 2015 tog helt enkelt energin slut på ett brutalt sätt och det gick inte att fungera alls längre. Det tog stopp och jag blev sjukskriven. 

I början var ambitionen från Försäkringskassans och läkarnas sida att återgå till arbete redan efter sex veckor. Efter att ha försökt gå tillbaka till arbetsplatsen eller jobba/arbetsträna på andra ställen, blev jag till sist heltidssjukskriven under en längre tidsperiod för utmattning och svår depression. Under denna tid fanns inga krav på att aktivt försöka återgå till arbetet och jag behövde inte träffa läkare och försäkringskassa lika ofta. Jag fick plats att ligga på botten ett tag och att på riktigt börja läka. Det var väldigt skönt att det under denna tid faktiskt fungerade med såväl läkare som Försäkringskassan. 

Perioden varade i lite drygt ett år, sedan började jag kunna ta små steg framåt – klä på mig, gå ut, umgås med någon enstaka människa, och till sist, börja kunna tänka tanken att jobba. 

Sedan våren 2018 har jag sakta jobbat mig upp till att kunna arbeta som mest 50 %. Jag har haft några återfall och gått tillbaka till att vara helt sjukskriven eller att jobba 25 % i perioder. Från mitten av 2019 kunde jag hålla en rätt bra balans vid en 50-procentig sjukskrivning. Jag började kunna bygga upp en balans och ett sätt att hantera både jobbet och vardagen hyfsat. Jag var dock fortfarande var väldigt trött. Tröttheten gick liksom aldrig över helt, den blev bara lite lättare att hantera tack vare stöd, strategier och människor runtomkring mig. 

När beskedet att jag inte längre skulle få vara sjukskriven kom i maj 2020 kändes det som att allt som jag dittills kämpat för föll samman. De tyckte att jag kunde jobba 100% medan jag själv hade försökt arbeta mig upp till 75 % och kände att jag kanske skulle bli mogen för det inom kort. Det fanns också möjlighet för mig att helt gå ner i tjänst, men när Försäkringskassan sa att de tyckte att jag kunde jobba 100 % fick jag panik och sa upp mig. Jag kände att jag behövde pausa i allt för att ens förstå vad som hände. Mitt i pandemin tog jag ett stort och skrämmande steg som egentligen var helt irrationellt, men som var det enda sättet som jag kände att jag kunde hantera utförsäkringen på. Och jag höll på något mirakulöst sätt. Som tur var.  

Jag ville inte beblanda mig med varken Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, så jag beslöt att jag kunde leva på sparpengar medan jag letade jobb. Det gav mig en väldigt behaglig tillvaro till en början och jag fick chansen att ”jobba” (med att söka arbete och med små egna projekt för kompetensutveckling) på ett sätt som verkligen fungerade för mig. Jag vaknade, ”gick till jobbet” (hemkontoret) och gjorde bra saker under dagen. Jag föll inte ihop i en depression eller inaktivitet, utan jag fungerade och gjorde vettiga saker. Strukturerat och produktivt. Att inte ha någon inkomst blir dock en stress till slut och nu är jag i det läget då jag börjar bli rätt desperat igen, eftersom allt jobbsökande ännu inte har gett resultat. 

Nyligen har jag fått en autismspektrumtillståndsdiagnos (det som tidigare kallades Aspbergers) och nu har så många bitar fallit på plats. Jag har då förstått att min diagnos gör att bara vardagen, att vara vuxen, att ta sig till ett jobb, samt att interagera med kollegor, tar otroligt mycket energi från mig. Många saker som andra gör automatiskt och utan att behöva tänka efter, behöver jag ständigt hitta strategier och rutiner kring för att klara av. Jag måste ofta motverka mitt sätt att tänka och fungera, för det som kommer naturligt för mig passar inte alltid in på jobbet eller i andra sociala sammanhang. Jag behöver strikta rutiner och mycket återhämtning på ett sätt som inte ryms om man ska fungera både på och utanför ett heltidsjobb. 

Det som jag upplevde 2015 var att drabbas av s.k. autistisk utbrändhet. Arbetet och arbetsmängden bara var en liten del av det hela. Jag har svårt att hantera att bara ha ett jobb – oavsett vad det är. Stressen kring att bara existera enligt samhällets förväntningar och normer blir för stor. Det är vanligt för människor med autism att under studier, eller efter att ha försökt att arbeta ett tag, bli utbrända för att de inte klarar av allt vad att ha ett jobb innebär, oavsett vad arbetsuppgifterna är. Läkare och psykologer har sedan diagnosen konstaterat att det är osannolikt att jag alls klarar att jobba mer än 50%. Det är inte bara jobbet, utan hela grunden som gör att man kan fungera som vuxen, som har bidragit till min utmattning. 

I nuläget försöker jag få arbete med 50 % tjänstegrad från början. Att förbigå Försäkringskassan helt och helt enkelt klara mig på en halvtidslön. Det är inte optimalt, men det är rimligt ekonomiskt och det vore ju ett drömläge om jag fick slippa Försäkringskassan helt. Jag orkar varken ta striden, eller känna mig som en börda. Min läkare har också tagit upp sjukersättning med mig som ett alternativ också, men det känns fel även om jag skulle vara berättigad till det. Jag hoppas att jag kan hitta ett jobb på 50 % som passar mig och som räcker ur ett ekonomiskt perspektiv. 

Lycka till därute. 
/Mikaela