Sjukförsäkringen kan inte diskuteras som om just sjukpenning är ett helt isolerat område. Det är mycket kring de som har, eller inte, sjukpenning som påverkar deras situation.
Vi tänker kring de flöden som finns runt en sjukskrivning och som påverkar individen på olika sätt. Det talas om förebyggande åtgärder hos arbetsgivaren och det talas om rehabiliteringsansvar från både arbetsgivare och Försäkringskassan. Ibland talas det om de långtidssjukskrivna som om de väljer att ”bara gå hemma och mysa”.
Vi vill återigen komma till det här med att tänka utanför boxen och i gråskalor, och kanske se det ur en sjukskrivens människas perspektiv. Hur upplever den personen sin situation och det bemötandet när personen har en svår nedsättning men inte blir lyssnad på, inte hjälpt på rätt sätt – och bedömd ur helt andra perspektiv?
När vi har läst alla de över 600 berättelserna som hittills inkommit till oss, och som alla kan läsa på vår hemsidan/blogg, så blir det tydligt att det finns mycket man skulle kunna göra. Att processen med att förbättra sjukförsäkringen äntligen börjat är utmärkt och vi hoppas på att allt nu innebär att processerna fortsätter för förbättring.
Och då skulle vi vilja att man verkligen tänkte över hur en långtidssjuk upplever sin vardag.
De som är långtidssjuka är ofta kroniskt sjuka i något. Om vi ser till de diagnoser som verkar vara i majoritet, så är det sånt som varken vård, myndigheter inte kan så mycket om – om de ens hört talas om det – vilket innebär att vården och rehabiliteringen även uteblir i många fall. Syftet med rehabilitering är att hitta ett optimalt sätt för en person att kunna återvända till dagligt liv och återfå en rimlig hälsa efter, till exempel, fysiologisk eller mental sjukdom som lett till funktionsnedsättning. Men om rehabiliteringen inte finns, uteblir eller inte hjälper så måste vi tänka om.
Så när en långtidssjuka nu ”belatsar” sjukförsäkringen som en del tycks anse, så beror det på något. Men skulden läggs som vanligt hos individen. Kunskap finns inte kring allt idag, och det måste vi vara ärliga och ödmjuka inför. Inte straffa individen.
Vi önskar att kunskapen ökade och att ingen sjuk människa ska hamna i kläm för att samhället, vården, myndigheter, politiker eller andra inte har eller vet mer. Okunskap botar inte. Vi önskar att man vågade ställa sig frågan om individen faktiskt är kvalificerad att söka sjukersättning istället. Vi önskar att ordet sjukersättning inte dömer människor som om de gett upp – för det har de inte. De vill inte ge upp, men de kan inte arbeta. Det är skillnaden.
Vi önskar att förståelse kring att vi inte vet allt idag. Vi önskar ödmjukhet inför andra personers situationer. Det handlar inte om att dalta, eller låta någon bli ”bidragsberoende”. Det handlar om att få leva och känna att man bidrar på sitt sätt. Arbete är inte det enda sättet att bidra, samhället bygger på mycket mer. Även en person med sjukersättning kan bidra – till en tryggare och närvarande vardag för sina anhöriga, sin familj och kanske till och med få delta lite i föreningslivet eller annat. Alla kan vi bidra, men inte lika mycket och inte alltid.
Vi önskar ödmjukhet inför dagens nivå på kunskap kring vår komplexa kropp och knopp. Vi önskar att man inte kunde bedöma till ekonomisk otrygghet om kunskap saknas. Vi önskar att fler förstod att människor inte vill ”belasta” sjukförsäkringen.
Vi önskar att man förstår att all rehabilitering inte kan bota. Vi önskar att rehabiliteringen kunde få vara en del av behandlingen och utredandet av personen, inte bedömningspunkter/grunder från en myndighet.
116omdagen.wordpress.com 