I dag berättar Susse om sin kämpande sambo som på grund av en bilolycka nu har kronisk svår värk. Försäkringskassan anser att han kan söka ett normalt arbete och har därför avslagit hans sjukpenningsansökan 2017 och 2018.
• • •
2012 var min sambo med om en trafikolycka. En ung kille, kompis till hans son, ville ut och visa sin sportbil. Killen körde, sonen satt fram och min sambo i baksätet. Killen stampar gasen i botten och tappar kontrollen över bilen, kör i diket och voltar. Bilen blir inte högre än ”ett tidningspapper”. Killen och sonen kliver ur oskadda, min sambo tror han är ok, men alla åker in med ambulans.
Så började problemen smyga sig på, det är höfterna och ländryggen som fått ordentligt med stryk, inga brutna ben men troligtvis nerver och mjukdelar. Han har så jäkla ont varje dag, dygnet runt. Tar Tramadol, Symbalta och en sort till för all värk.
Han anses färdigutredd och läkarna har kommit fram till att han har en invaliditet, hur många procent minns jag inte. Men det har varit utredningar fram och tillbaka och Försäkringskassan har varit med hela vägen. Det gick bra de första 5 åren, att få sjukpenning, men så vände allt tvärt. Försäkringskassan sa själva till honom att söka om sjukersättning, och hjälpte honom att fylla i ansökan, sen när han lämnar in den, så blir det nej. Han ska, enligt Försäkringskassan, ut och jobba, ta ett vanligt förekommande jobb. Så det blev ny utredning med Arbetsförmedlingen inblandad, och den visar på att han klarar max att jobba 15 timmar /vecka, anpassat jobb, med vilodagar emellan.
Han vill själv göra någonting, för psykets skull, han hade egen firma innan och jobbade väldigt mycket, men det är inte lätt. Han kämpar på, beskriver sin smärta som dunkande och ibland känns stora knutor där smärtan är som värst.
Han försöker så gott han kan, men livet blir lidande när han sedan sover dygnet runt på sina vilodagar. OM han kan sova! Han kan varken sitta, ligga eller stå några längre stunder, utan måste hela tiden byta ställning. Han rör sig och kan gå som innan, men han tar stryk om det blir för mycket med det också.
Han är den största kämpe jag sett och upplevt! Håller oftast humöret uppe och krigar på, trots värken. Jag ser ändå när det är som värst, han vrider sig i sängen om nätterna, försöker massera benen när han sitter. Får för sig ibland att han ska försöka träna lite styrka, så blir det värre igen och så är hans vardag. Han älskar att flugfiska och det måste han få göra ibland, för psykets skull, men sedan rasar han ihop i ett par dagar, av ansträngning.
Nu har han gått arbetslös ett tag och det är inte lätt att hitta någon som vill ta in honom. De som gjort det har utnyttjat praktiken och lönebidrag, sedan när de ska ta över helt så har de inte haft ekonomi eller arbete till honom, så ut igen.
Jag blir så arg och frustrerad över att han inte kan få ett liv i lugn och ro. Även när man läser om andra – hur långt ska det få gå och hur många ska ta sina liv innan någon reagerar!
/Susse Svensson
Bild: Pixabay
116omdagen.wordpress.com 