Designa en webbplats som denna med WordPress.com
Kom igång

#116omdagen

DIAGNOS: DOMINOEFFEKT

Idag får tankarna vandra kring den dominoeffekten som uppstår ur ett ansvars- och utövandeperspektiv , i sjukförsäkringen.

När utgifterna i sjukförsäkringen minskar så tror många att den fungerar och när antalet anmälningar minskar så tror många att det är färre som behöver sjukpenning. Men är dessa siffror verkligen rättvisande gentemot den bild på den utveckling de ansvariga vill framhäva?

Vi ser istället, från vårt perspektiv, att
• När antalet beviljade ansökningar minskar ser vi att antalet avslag istället ökar.
• När antalet beviljade sjukersättningsärenden minskar dramatiskt ser vi istället att en lika dramatisk ökning sker bland de som är långtidssjuka och som därmed blir kvar i sjukpenningskarusellen.
• När antalet avslag ökar ser vi också en ökning bland de arbetssökande, för när man nekas sjukpenning och inte kan återgå i arbetet så måste man skydda sin sjukdomsgrundande inkomst (SGI) genom att skriva in sig som arbetssökande.

Människor blir inte friska, de blir (för)nekade.

Så dominoeffekten vi ger grund för här, ur ett sifferperspektiv, är att människor inte blir friska för att siffrorna presenteras som det. Siffrorna, som egentligen är människorna, flyttas vidare till nästa område – och nästa och nästa. Ytterst få ansvariga (och andra) verkar vilja se hela bilden av vad som händer med människor som nekas sjukpenning, och vilken effekt det har på siffror i de andra områdena. När första brickan föll blev det en dominoeffekt som påverkar hela kedjan. Är det värt att första brickan faller?


Och de sjuka får ständigt skulden för något de inte ansvarar för.



Tänk istället om första brickan hade fått stå kvar och bli en stadig grund tillsammans med de övriga.
Då kunde de stå där stolta och raka i ryggen och göra sitt jobb, med rätt förutsättningar.
• Där de som behövde få sjukpenning fick det – då skulle mängder av resurser sparas in pga mindre ”stök” med överklagningar, jurister, anhöriga som går i väggen, minskad köpkraft, minskade skatteintäkter…
• Där de som behövde rehabilitering fick det och kunde återgå i arbete friska istället för lite halvfriska. De skulle ork med, klara arbetet mer friktionsfritt och det skulle bli tryggare för deras arbetskamrater.
• Där de kroniskt sjuka kunde få resurser att utvärdera sjukersättningen istället så att de inte riskerar ett försämrande.
• Där arbetsförmedlingen kunde inrikta sig på de som är arbetsföra på riktigt.

Låt inte första brickan falla. Det blir en alltför kostsam dominoeffekt.
Och då har vi bara tänkt här ur ett perspektiv. Det finns fler.



Annons


%d bloggare gillar detta: