Inför valet upplevdes det extremt tydligt hur sakfrågorna mer handlade om vilket parti som hade mest skuld, senaste skulden eller störst skuld. Man försvarade ”sitt” parti med hårda ord och kämpande näbbar. Sakfrågan hamnade på efterkälken och glömdes nästan helt bort. Partipinkeriet skapade inga konstruktiva samtal.
Så är det med sjukförsäkringen år efter år. Ursäkta ordet nu, men det är ett jävla revirpinkeri kring de olika partiernas agerande istället för att se sjukförsäkringen. Hur mycket energi har inte lagts åt att motbevisa att andra har fel, istället för att fråga sig hur löser vi det här för framtiden?
Vi på #116omdagen är så innerligt trötta på att när en diskussion kring sjukförsäkringen handlar om att smutskasta den andre så mycket som möjligt istället för att se vilka lösningar man faktiskt kan komma överrens om. Genom de 25 ja och nej frågorna vi ställde till partierna inför valet så syns det en bild av att diskussionerna och lösningarna faktiskt inte borde vara så svåra som många ger sken av. Men man väljer ändå att revirpinka. Varför?
En blöt byxa må kännas varm för någon sekund, men sedan blir det nog mindre bekvämt.
Varför, varför agerar både politiker, fackförbund, de som nekats och andra som tror sig veta på det här sättet? Anser alla ni att något skett genom det ni pinkar på? Är vi sjuka behjälpta av att ni får moppsa er lite och glömma den egentliga sakfrågan?
Sluta revirpinka!
Sjukförsäkringen förtjänar ett konstruktivt samtal någon gång.
För varje dag drabbas människor.
116omdagen.wordpress.com 