Det centrala i sjukförsäkringen, och rätten till sjukpenning, är arbetsförmåga. Och med arbetsförmåga så menas det att du ska kunna försörja dig på ett arbete, vare sig du är frisk eller du är sjuk.
Därför är det mycket intressant att se hur Försäkringskassan kan hävda att någon har arbetsförmåga för att denne klarar att gå 2 kilometer en dag i veckan, eller för att en person kan laga middag några dagar i månaden. De kan också anser att ett arbete är lätt och därför inte kräver att personen varken kan gå, tänka eller vara vaken på exempelvis en förskola. Vem som helst som skulle se en personal som satt i ett hörn och sov eller såg helt borta ut skulle inse att den personen inte skulle jobba och skulle inte vilja lämna sina barn där. Eller en busschaufför som lider av kraftig yrsel och tvingas arbeta med detta och köra människor i trafiken. Eller en sjuksköterska som inte minns om hen gett patienten rätt medicins eller inte. Men Försäkringskassan hävdar att personerna klarar sitt arbete.
Vi ser såna horribla avslagsmotiveringar gång på gång. Se bara online-demonstrationen #objektivabevis, där man får se en avbild på avslagsmotiveringen. Problemet är att det inte bara är Försäkringskassan, utan även efterföljande förvaltningsrätter mm som även de godtar Försäkringskassans motivering.
Vad gör det här för vår syn på arbetsförmåga i längden?
Ska vi alla kunna sitta i ett hörn, inte behöva tänka, kunna sova en stund
och sedan få full lön för det?
Motverkar inte det här den sk arbetslinjen
som så nödigt ska upprätthållas till varje pris?
För arbetslinjen har väl ett syfte med att alla bidrar till samhället,
inte bara tar emot pengar?
Problemet med Försäkringskassan bedömning på arbetsförmåga utgår från ett mer juridisk perspektiv, där få mänskliga aspekter och logik finns med i utrymmet. De ska till exempel inte ta hänsyn till arbetsmarknad (vilket borde vara en självklarhet då man ska kunna försörja sig), ekonomiska, sociala eller liknande förhållanden. Precis allt det som rör vår tillvaro i samhället ska plötsligt inte spela någon roll för hur vi fungerar och hur vi kan utföra ett eventuellt arbete.
Vad läkarna däremot gör är att bedöma arbetsförmågan ur människans perspektiv i hur vi fungerar och vad vi klarar av utifrån våra förutsättningar just stunden. Ni hör ju själva att det här krockar något kopiöst. 1+1 blir inte 2 hur man än försöker, utan det blir noll och intet. Det blir bara en sörja av ord som virvlar runt med olika bedömningar som den sjuke ska rätta sig efter. Oavsett.
Skriver läkaren att du inte klarar ett arbete för att du knappt klarar att göra middag åt din familj några gånger i månaden, så säger Försäkringskassan att det visst är en arbetsförmåga (det vill säga – du kan försörja dig på grund av det)
Att man klarar av en sak någon gång då och då
innebär inte att man klarar det 8 timmar per dag,
dag efter dag, månad efter månad.
Det måste in tydligt i bedömningen av arbetsförmåga.
116omdagen.wordpress.com 