”Hur jag än kämpade och slet, så räckte jag inte till.”

Vilket år fick du avslag på sjukpenning?
2019

Hur längre hade du varit sjukskriven när du fick avslag?
180 dagar

Vad vill läkaren sjukskriva dig för och i vilken omfattning?
utmattning, ångest. 100%

Hur försörjer du dig nu?
Sparade pengar och sedan får jag hjälp av mina föräldrar

Hur motiverar Försäkringskassan sitt avslag?
Jag är tydligen inte alls sjuk och kan därför arbeta – bedömer Försäkringskassan.

• • •

Sömnlöshet. Nu även deprimerad. Gråter. Arg. Uppgiven. Vill slå på något. Känner mig som två olika personligheter och jag är rädd för mina egna känslor. Känns som jag förlorat all anständighet och befinner mig i en surrealistisk mardröm där allt är tillåtet och inget är sant. En mardröm som går ut på att luras och att bli lurad på de mest groteska sätt.

Jag har förlorat helt tilltron till samhällets funktion att stödja och stötta de som inte klarar att arbeta. På min arbetsplats fick man sneda blickar, suckar och beska skämt om man inte jobbade över varje dag. Jag hade ingen möjlighet att alltid vara kvar och ansåg att när jag slutfört mitt arbete kunde jag gå om tiden var rätt. Jag var ansvarig för och tränade ett gäng tjejer i fotboll och det innebar att vissa dagar var jag tvungen att gå i tid. Så jag hade ständigt dåligt samvete och skuldkänslor för att jag inte räckte till. Till slut gav kroppen upp. Och då straffas man tydligen även av samhället också.

Är det inte dags att inse att arbetet är en viktig del av tillvaron, men det kan inte vara allt? Jag såg via mitt träningsarbete barn som ursäktade sina föräldrar som hade så mycket på jobbet och därför var frånvarande. Barn som längtade efter uppmärksamhet och som jag såg lyste upp när de såg en förälder närvara och sedan hur ledsen barnet blev när föräldern mest stod och pratade med de andra vuxna eller knappade på telefonen. Att jag försökte hjälpa funkande inte och jag kände att jag ansågs onormal som ville att våra barn skulle den närvaro de förtjänade.

Så var jag än kämpade och slet, så räckte jag inte till. De som överlever idag är de utan tanke på andra. Eller det är kanske en nödvändig överlevnadsstrategi? Egosamhället är tydligen det som ska gälla idag.

Jag vill leva, men utan att skämmas och känna mig otillräcklig för att jag bryr mig om mina medmänniskor och ser dem. Jag vill inte känna mig skambelagd för att jag inte räcker till och inte klarar att finnas där just nu.

/Eva

Bild: Pixabay