*** TRIGGERVARNING: Självmordstankar ***
Vilket år fick du avslag på sjukpenning?
2018
Hur längre hade du varit sjukskriven när du fick avslag?
5 år
Vad vill läkaren sjukskriva dig för och i vilken omfattning?
För hög smärta
Hur försörjer du dig nu?
Stämplar på Arbetsförmedlingen
Hur motiverar Försäkringskassan sitt avslag?
Jag skulle kunna ta ett lättare förekommande arbete
• • •
Just nu håller jag till på arbetsförmedlingen då jag i april blev utsparkad från sjukförsäkringen. Men jag tar det från början tänkte jag så att ni får en liten bakgrund.
När jag var 16 år började jag arbeta. 12 år senare gick jag en datautbildning och fick ett nytt arbete som outsourcade den delen som jag jobbade i. Efter något år där så vantrivdes jag som attan och därför accepterade jag ett erbjudande att vara hemma ett år med full lön. När nästan det året var slut så fick jag ett jobb som jag beskriver som mitt drömjobb på ett annat företag – ett fantastiskt jobb.
En dag sa jag sa till min kollega att vi skulle gå å fika.När jag ställde mig upp kände jag direkt att det var något fel, hade en konstig krypande känsla i benet och med tiden så ökade värken. Chefen till mig till sist att åka till sjukhuset. Väl framme fick jag veta att akuten tar bara emot öra, näsa, hals och barn.
Trots ökande smärta tog jag mig ut till bilen och ringde min fru som ordnade en tid kl 16:00 på vårdcentralen som låg 11 mil bort. Jag var hemma 13-13:30 och klädde av mig för att ta en dusch innan vi skulle åka igen. När jag tar av mig jeansen ser min fru, som är sjuksköterska, att mitt ben är mycket svullnare än det andra. Efter någon timme ringer frun efter ambulans och när de kommer säger de att det är ischias och förnekar min frus påpekande att det är en propp. De kör mig till vårdcentralen i alla fall, där jag fick sitta och invänta min inbokade tid.
Väl inne hos läkaren ser denne direkt att jag har en propp i benet och skickar mig med ambulans till akuten där behandling sattes in genast och sökandet efter var proppen satt började. De hittade den i ljumsken. Nu hade jag så ont att jag inte ens kunde gå på toa själv. Jag blev inlagd och fick smärtstillande efter en stund, jag slapp äntligen den grymma smärtan och det var det skönaste jag känt i hela mitt liv.
Men dess har jag haft ont i ljumsken och venen från ljumsken ner till knät. Efter 3 månader så uppsökte jag vårdcentralen pga att jag hade buksmärtor och ont i ljumsken. Läkaren scannar av mig och ser att proppen är omfattande.
Han visar på bild som visar att proppen börjar 3cm vid njuren och slutade nere vid knät. Ca 120cm lång. Sedan fick jag reda på att jag hade propp i den djupa venen också, från ljumsken ner till knät, ytterligare runt 40cm.
Så allt som allt hade jag en propp som efter tre månader var dryga 160 cm lång, och då hade jag kört med dels waran men också fragimsprutot ett tag så förmodligen har proppen vart ännu längre.
Detta hände sista mars 2013 och i slutet på mars 2017 började Försäkringskassan med att inte meddela mig om nånting, jag såg bara att jag skulle få typ 3000 i ersättning. När jag ringer får jag veta att de håller på att utreda om jag ska ha ersättning. I maj 2017drog de in sjukpenningen och där började misshandeln och övergreppen på mig. Dom skickade kommuniceringsbrev som jag svarade på, de skickade ytterligare brev som jag svarade på, läkaren skickade in 4 kompletteringar och även ett helt nytt läkarintyg,Efter 4 månader så fick jag mina pengar, sen dess har jag varit helt knäckt, psykiskt knäck även om både lokaltidningen och P4 Skaraborg har följt min kamp mot FK.
Så i februari skickade FK mig på en utredning som dom betalar för och det var spiken i kistan. Den läkaren tittade bara på mig och konstaterade att jag inte har någon smärta. Hela den TMU-utredningen är ett enda stort skämt.
De var endast till för att skriva ett underlag som FK kunde använda så jag skulle bli utsparkad från sjukförsäkringen. Även att utredningen också visade på att jag hade svår ångest och svår depression, fast det sa min handläggare att det stod ju bara på en rad i underlaget.
Jag fick avslag (fast dom tror ju på mig att jag har ont tydligen) då det finns lättare normalt förekommande arbeten som jag kan ta, alltså ska jag gå från 100% sjuk till 100% arbetsför trots höga doser morfin, maxdos av receptbelagda smärtstillande och sömnmedel för att kunna sova lite, allt som allt ett intag på 32 tabletter om dagen.
I detta nu (måndagen den 8:e Oktober) så är det en vecka sedan jag skickade in överklagan till förvaltningsrätten. Jag är inskriven på AF så jag stämplar iallafall och får ersättning där.
Allt detta har knäckt mig fullständigt, jag har alltid sett mig själv som en stark person som har kunnat hantera massa olika saker, konflikter mm. Idag kan jag bli gråtandes bara pga att jag har bestämt en tid att vara hos någon; eller om något går emot mig så bryter jag i hop. Försäkringskassan har brutit ned mej fullständigt. Självmordstankar finns dör hela tiden. Det känns orättvist, jag har jobbat sen jag var 16 år gammal till jag fick blodproppen.
Jag har inget liv längre, det är jobbigt att läsa på sociala medier om vänner som åker på semester, drar ut med båten eller när julborden börja osv. Här sitter jag och kommer ingenstans. Tycker även synd om min fru som måste stå ut med mig. Jag försöker göra det jag kan och att orka psykiskt att göra något, ringer mobilen tex så får jag ångest direkt.
Jag vill inget annat än att på något sätt komma tillbaka så att jag kan få ett jobb.
Men vem vill anställa en morfinstinn 47 åring som knappt kommer upp på morgonen och inte vet om jag har kunnat sova nått på hatten tex, eller hur jag ska ta mig till jobbet.
Jag ska inte bli så långrandig. Men detta är, som jag skrev, min historia. Jag vet inte vad som kommer att hända, får jag avslag igen? Vad kommer AF att göra? Kommer jag hamna mellan stolarna? Då får jag ingen ersättning alls. Jag kommer inte orka så många bakslag till, jag är en människa som just nu står på botten i en sjö, om jag kommer upp till ytan snart vet jag inte.
Jag har en underbar fru och två missar. Så lite luft får jag ibland, men detta är tufft, mycket tufft.
/Mvh Niclas Ek
Bild: Privat
Har du mörka tankar eller självmordstankar?
Kontakta någon att prata med.
Känns det akut och outhärdligt ? Ring 112
Mind Självmordslinjen Telefon: 901 01Självmordslinjen drivs av föreningen Mind som arbetar för psykisk hälsa. Du som känner att du inte vill leva längre eller har någon närstående du är orolig för kan ringa, chatta anonymt eller ställa frågor via mejl. Telefonlinjen och chatten är öppen klockan 6 till 24, alla dagar i veckan. Chatten når du på mind.s
Jourhavande medmänniska Telefon: 08-702 16 80 Ibland behöver du dela dina upplevelser, tankar och känslor med någon som lyssnar. För dig som söker medmänskligt stöd på natten. Information om öppettider med mera finns på jourhavande-medmanniska.se
Jourhavande präst Ring 112 och be att få tala med jourhavande präst.Jourhavande präst är öppen för alla som behöver medmänskligt stöd på natten. Den som svarar har tystnadsplikt, vilket innebär att det ni pratar om inte får föras vidare. Du kan också vara anonym, om du vill. Det går också att skicka in ett digitalt brev eller chatta. Mer information finns på svenska kyrkans webbplats,
Anhöriglinjen Telefon: 0200-23 95 00 Behöver du stöd i din roll som anhörig eller närstående? Anhöriglinjen är en nationell stödtelefon som drivs av Anhörigas riksförbund. Du är även välkommen att mejla. Information om öppettider med mera på anhorigasriksforbund.se
Kyrkans Jourtjänst Telefon: 031-80 06 50 Att dela det svåra med någon gör skillnad. Du kan kontakta jourtelefonen eller SOS-brevlådan anonymt. De som svarar är vanliga medmänniskor som har tystnadsplikt och är utbildade att ge känslomässigt stöd i svåra situationer. Tystnadsplikt betyder att det du säger eller skriver inte får berättas vidare för någon annan. Du kan också skriva till SOS-brevlådan. Då får du svar inom 72 timmar. Inloggning samt information om öppettider med mera nås på kyrkansjourtjanst.se
Du är alltid anonym och flera av telefonnumren syns inte på din telefonräkning. (Källa: 1177)
116omdagen.wordpress.com 