Sjukförsäkringen behandlas som en no-go zon och det är något #116omdagen inte kan acceptera
för varje dag så drabbas mängder av människor av systemfelen och deras berättelser förtjänas att höras.

Här kan du läsa deras berättelser, skicka in din egna berättelse om du själv är drabbad eller känner någon som nekats sjukpenning.
Dela också berättelserna så hjälps vi åt att belysa problemen för fler.

”Mitt liv är klart begränsat och min familj blir också påverkade.”

Vilket år fick du avslag på din sjukpenning?
2020

Hur länge hade du varit sjukskriven när du fick avslaget?
1 år

Vad ville läkaren sjukskriva dig för?
ME, depression, smärta

I vilken omfattning ville läkaren sjukskriva dig?
100%

Hur försörjer/försörjde du dig vid avslaget?
Jag blir försörjd av min make

Hur motiverar Försäkringskassan avslaget?
Försäkringskassan nekar på grund av att läkaren på AFUN ifrågasätter diagnosen och hänvisar till att de därför anser att mina besvär är psykologiska och att jag bara behöver aktiveras.

• • •

Jag har fått diagnosen ME av specialist efter en utredning, men ändå så ifrågasätter nu läkaren på AFUn den och säger att jag bara är deprimerad.

Ja, jag är deprimerad, men det beror på att jag är så ledsen och sörjer över att livet inte alls blev som jag ville. Depressionen är alltså mer en sund reaktion kan man tycka på en situation som jag inte kan påverka då det idag inte finns bot på den sjukdom som idag tvingar mig att ligga till sängs ensam i tyst rum 95% av dagen. Vem tycker sånt är roligt?

Innan jag blev sjuk så var jag aktiv både med sporter och i föreningsliv. Jag hade ett socialt arbete där jag träffade mycket folk och jag älskade det. Kontrasten att bli sängliggande som en isolerad är enorm och varje sund människa skulle bli deprimerad av det.

Jag har fått höra att Försäkringskassan aldrig får ifrågasätta diagnoserna man är sjukskriven för. Det känns som en gråzon de glider på nu när de hänvisar till AFUn. Liksom när de använder sig av alla dessa FMR som inte kan ME och som kommer med diverse uttalanden som borde granskas.

Mitt liv är klart begränsat och jag lider med min familj som också blir påverkade. Skuldkänslan är stor. Jag kan inte bidra på något sätt att de får det bättre, tvärtom. Vi måste snart titta på ett mindre och billigare boende, men det är svårt när man har barn som går i skolan mm. Logistiken att behöva skjutsa barnen för att vi tvingas bo utanför bebyggelsen kommer tära enormt på min man som redan drar ett enormt lass. Han kommer inte orka tror jag. Moment 22. Hjälp.

/Anonym